dengammalgreken

You reach for the distance, and when you arrive, the distance is gone, already gone.

Vad minns man nu då? Kommer glömma tusen och tusen grejer, men här kommer en summering av det bästa, mest minnesvärda och mest högkvalitativa från mig.

Va-va-voom - innebandy- Östansbo IS - Sweden Rock x3 - Vänner för livet - Josefine - Mina första riktiga konsertupplevelser - Ulf - Studenten - Arsenal Football Club - Korpen - X=Y - Football Manager - Badbollar - Insikten om att man faktiskt kan vara sig själv, forma sitt eget liv och inte bry sig om vad utomstående säger - syster Rasmus - osvosv.


Ett decennium kantat av en utveckling i livet som vi givetvis aldrig kommer att vara med om igen. Från 10 till 20 år är ett stort steg, och även då man som mest formar sin personlighet, tror jag i alla fall. Man går ut skolan, kanske börjar plugga vidare eller börjar välja karriärsval för framtiden. Känslan är den att detta årtionde kommer vara det överlägset viktigaste i mitt liv när man sedan sammanfattar sitt liv om 60 år eller så. Som person har jag tagit jättekliv, från att vara den där lilla blyga personen som inte vågade sig för i princip någonting alls till den jag är idag. Nu för tiden har jag inte problem att hantera nya människor och situationer, även om jag inte är den som tar mest plats eller låter mest. Jag är för det mesta nöjd med en plats i bakgrunden.

Med lite mera distans kommer jag nog senare vara ganska nöjd med dessa år. Jorden gick ju inte under som befarat. och själv har man hittat sin identitet. Eller snarare en självsäkerhet i den jag är och det jag gör, jag behöver inte längre förklara mig för någon, nu lever jag för mig själv och det känns bra.

Jag tänker inte börja skriva noveller om enskilda händelser, då kommer detta att bli alldeles för långt. Jag hoppas bara på att vi alla kommer klara oss helskinnade genom detta årtionde också, och att vi alla ändå kommer vara lyckliga på ett eller annat sätt när nästa tio år i våra liv ska sammanfattas.

Tack för denna tid, allihopa.

2 veckor och 6 dagar sen sist, jag bättrar mig :D

Jul, nyår, mellandagar, tillbaka till plugg, mörker och kyla. Lite jobb, umgår med fina vänner och bekanta. Kylan och mörkret till trots så trivs jag nu. Ser bra ut, så att säga.

Har helt tappat motivationen till detta med bloggande, men har kvar denna utifall att. Man vet ju aldrig, så att säga. Och jag måste ju uppdatera ibland för jeppes skull :)

Tack för mig, vi ses någon gång.

Jag tänkte precis skriva ett blogginlägg där jag sa att jag är den sämste bloggaren någonsin. Dessutom är jag sämst på att läsa andras bloggar, så jag förväntar mig inte att någon läser detta. Haha, varför skriver jag då? Försök hindra mig.

Men jag tänker inte säga att jag ska skärpa mig, för det har jag sagt förut utan resultat. Have a little faith, som Steve Lee sjunger. Eller som någon klok människa en gång sa: Fort går det inte, men bra blir det inte heller.

Nu ska jag plugga cirkulation och grejer här. So i say welcome to the show

Hatar denna nya kurs. Eller nej, citronsyracykeln är ju väldigt intressant. Hepp

Annars är det bra. FM 10 har kommit, Spuds är Spuds igen och ja....klarade jag bara tentan så är första kursen avslutad.

Saknar alla bortflugna vänner, men det är skönt att man vet att ni lever i alla fall.

Vi hörs väl. Eller nåt. Tillbaka till energimetabolismen

Ibland vet man inte vad man har, förrens man skaffar lite perspektiv. Upp och ner, så att säga.

Jo, jag lever faktiskt. Två dagar fyllda av meningslösa (och några kvalitativa) föreläsningar, så nu är jag hungrig. Och trött. Men ändå, det känns okej. Klarade första uppgiften i alla fall, och hoppas att jag kommer klara detta prickfritt. Så, nu kommer snart Jacobson hit och så ska vi leka fotbollsmanagers ;)

På återseende.

Just nu finns det liksom inga klara stationer: vart detta tåg leder vet jag inte.Jo, ändstationen känner jag till, men vägen dit står öppen. Jag har ingen jävla aning, och det känns så skönt. Jag vet dock att jag vill dela den med dig, min kära. Och alla andra underbara medresenärer: ni behöver knappast namedroppas för att kännas. Folk kliver ständigt på, och av, men i min vagn vet jag alltid vilka som finns.

Jag vet inte vad det är jag har gett mig in på, allt ligger på en annan nivå, och jag klamrar desperat för att få tag. Kämpar efter luft, försöker grabba tag i något verkligt. Och det kommer, bara att hoppas att man hinner få tag i tid.

För övrigt så har jag aldrig skrikit lika mycket som jag gjorde hemma hos Johan i lördags. JAAAA. Och nej NEEEEEJ. Fan ta alla icke-korpenregler.


Vila i frid Dani Jarque

Jag känner att förra inlägget blev lite väl negativt. Dock var det så det kändes. Då och där. Inte nu. Nu känns lívet positivt igen.

Jag kom alltså in som SSK. Kul, hoppas det är rätt för mig. Och jag har fått väldigt mycket stöd överallt, från vänner, släkt, älskling och framförallt på jobbet. Vilket påminner mig om att jag måste maila och hoppa av lärarlinjen.

Nu skiner solen. Ska nog laga lite mat, göra mig i ordning och sedan sätta mig ute i solen innan jag börjar jobba. Jobbet, ja. Sjukt trött på det stället, behöver verkligen ett break från Milan. Bara två kvällar nu, sedan blir det plugg för hela slanten, troligtvis.

En kaka? På en torsdag?

Nej men nu så, vet inte vad jag skall skriva här. Får försöka uppdatera mig mer regelbundet, får väl se hur det går.

Avslutar med en hyllning till de döda. Antonio Puerta, som avled på en fotbollsplan i Spanien för ett par år sedan (detta kommer bli ett återkommande tema ett tag). Vila i frid



.

Är som störst just nu. Allt går åt helvete. Ungefär. Så känns det nu. Snart blir det bra, lilla barn. Eller?

Apropå detta citat, det är taget ifrån Pontus, på en fest förra sommaren. Han var tvungen att lugna ner sig lite, tror jag.

Nu har man även klarat av Peace and Love. Volbeat var bäst, tätt följt av Pain, som tyckte det var en bra ide att nästan bränna upp hela scenen. Evergrey krossade också, men med lite för dålig publik. Kulan (Bullet) var också bra, Mötley var som förväntat under förväntan, Wildhearts var största överraskningen, Chris cornell var också bra, likaså Graveyard. Blindside såg jag också, just det. Nåväl, det var kul hur som.

Gick tydligen bra för ludvikafesten. Måste ha varit för att denne fantastiske Björn Rosenström spelade, synd man var i Borlänge då...

Michael Jackson är död. Jaha.

Sjuk igen. Jaha.

Tänkte jag skulle bjuda er och se hur Pain såg ut på Sweden rock. Bara för att.

Datorn är paj, så jag har inte så mycket kvalitetstid vid datorn längre. Får se hur länge det dröjer innan den är lagad. Därför, säger vi, det inte kommer många uppdateringar här.

Annars då? Hunnit med att börja jobba, varit på Rockstad Falun och Sweden Rock Festival sen sist jag var här. Massa annat oviktigt också, Som midsommar osv.

Kaffe1 2 3 4.

Hejdå