dengammalgreken

Ibland vet man inte vad man har, förrens man skaffar lite perspektiv. Upp och ner, så att säga.

Jo, jag lever faktiskt. Två dagar fyllda av meningslösa (och några kvalitativa) föreläsningar, så nu är jag hungrig. Och trött. Men ändå, det känns okej. Klarade första uppgiften i alla fall, och hoppas att jag kommer klara detta prickfritt. Så, nu kommer snart Jacobson hit och så ska vi leka fotbollsmanagers ;)

På återseende.

Just nu finns det liksom inga klara stationer: vart detta tåg leder vet jag inte.Jo, ändstationen känner jag till, men vägen dit står öppen. Jag har ingen jävla aning, och det känns så skönt. Jag vet dock att jag vill dela den med dig, min kära. Och alla andra underbara medresenärer: ni behöver knappast namedroppas för att kännas. Folk kliver ständigt på, och av, men i min vagn vet jag alltid vilka som finns.

Jag vet inte vad det är jag har gett mig in på, allt ligger på en annan nivå, och jag klamrar desperat för att få tag. Kämpar efter luft, försöker grabba tag i något verkligt. Och det kommer, bara att hoppas att man hinner få tag i tid.

För övrigt så har jag aldrig skrikit lika mycket som jag gjorde hemma hos Johan i lördags. JAAAA. Och nej NEEEEEJ. Fan ta alla icke-korpenregler.


Vila i frid Dani Jarque